… om Anders …



… jag är född i Burträsk, nära Skellefteå i Västerbotten den 19 oktober 1954. Då fanns redan sedan fem år min bror Lars. Elin och Bruno hette våra föräldrar. Nästan så länge jag kan minnas har jag tecknat och målat. Tecknandet var i början ett kopierande, från det mamma vid köksbordet med den ljusblå perstorpskivan lärde mig teckna bilar med två cirklar och två streck, till försöken att teckna av serierna i husorganet Norra Västerbotten och sedan ur Kalle Anka-tidningarna som jag fick låna av min kusin. Men kommer inte ihåg att man tecknade för att uttrycka något. Däremot kan jag erinra mig känslan när man tecknade av och verkligen försjönk i det man gjorde. Man var där, där i Ankeborg eller ute på prärien med Hopalong Cassidy. Känner samma sak idag, att jag är i bilden …

… när jag var kring sex år fick jag reumatisk feber och det var nog ganska allvarligt. Jag lades in på Skellefteå lasarett i omgångar och på den tiden fick föräldrarna inte stanna utanför besökstid. Kommer ihåg hur jag står i dörren till sjuksalen och ser min mammas rygg når hon går mot utgången, eller när pappa skjutsar mig i bilen till lasarettet och jag försöker vara modig och pratar och pratar, och räknar sedan telefonstolpar medan ögonen tåras. Det var mycket prover och sprutor, när sänkan skulle tas så lärde jag mig att koppla bort och vandra iväg med tankarna, och att det kändes tryggt där. Så ung jag var blev jag kär i en sköterska, kommer inte ihåg mycket, bara känslan. Hon var väl en ung, glad och trevlig tjej som kanske skojade med mig och så fylldes mitt hjärta av något som väl får kallas olycklig kärlek. Blev med tiden frisk, trodde man. Men efter 52 år kom sviterna i dagen …

… skolan börjar och världen blir några nummer för stor. Minnet är glest från den här tiden men kommer ihåg hur förvånad jag blev när jag fick se ordet och stavas. En skolavslutning i Burträsk kyrka hör jag mitt namn ropas upp och ett diplom sticks i mina blyga händer, Bästa kompis stod det med snirkliga bokstäver. Jag tillfrågades en annan gång av lärarinnan om jag ville gå och ringa ut, alltså trycka på en knapp så att det ringde till rast. Jag nickade och gav mig iväg och hade inte en aning om vad jag skulle göra eller var. Lärarinnan fick leta reda på mig …

… när jag var tio år flyttade vi till Skellefteå. Började i femte klass där och skolan gick väl bra, men den fortsatte att förvirra mig. Vi skulle skriva en uppsats om en morgon hemma. Jag skrev bland annat att när jag kom in till mamma på morgonen så sa jag Hej. Men döm om min förvåning när uppsatsen lämnades tillbaka och Hej var överstryket med rött och det stod Godmorgon istället, även det i rött. Här hände det något i mig har jag förstått långt senare, tilltron till sanning fick sig en allvarlig törn, samt nån insikt om sken och verkligheten …

… grundskola övergår sömfritt till gymnasium, men när det är ett halvår kvar ska vi skriva något som heter specialarbete, och jag fattar ingenting. Jag knäckte nog aldrig skolkoden, eller var lat, eller mognade för sent. Det blir i alla fall droppen som får mig att hoppa av skolan för gott …

… får jobb på Posten och blir kvar där i tolv år, de sista två åren i Göteborg. Vägen till Göteborg tog en omväg över Kuba. Reste dit på en brigadresa anordnad av Svensk-Kubanska föreningen. Träffar kvinnan i mitt liv,  Anneli. En vacker småländska med lika vackra karaktärsdrag och som för en norrlänning var något så märkvärdigt som vegetarian. Hon bodde i Göteborg, och nu har jag bott längre tid i Göteborg än i Norrland …

… mitt målande tog en mer seriös vändning i Göteborg. En kväll efter en kvällskurs står jag och väntar på spårvagnen vid Grönsakstorget, tittar upp på stjärnorna och lovar mig själv att ta detta på allvar, och att måla det norrländska. Har funderat på vad jag menade med det. Tror att jag ville vara ärlig mot mig själv och mitt ursprung. Och att inte bli märkvärdig …

… livet går på och vidare, arbetar med lite av varje efter Posten. Det är ingen brist på jobb, jobbar som flyttkarl, i hamnen, i köket på Härlanda fängelse och sedan en längre period på Stenabåtarna. Så händer underverket, Adam föds 1989. Tre år senare händer det ett till underverk och Felicia kommer till vår värld. Meningen med livet får en ny innebörd …

… och hela tiden har jag försökt hålla igång mitt skapande. Men det har aldrig fått gå före det riktiga livet, det som finns i vardagen. I tillvarons glipor och glapp passade jag på att utföra mina konster. Skaffade i alla fall ateljéplats och med tiden egen, för självupptagenhet och egentid är en förutsättning för att skapa det vi kallar konst …

… efter att ha varit lyckligt arbetslös och då varit med lille Adam i nästan ett år fick jag ett arbetsmarknadsjobb på KUL, Kommunala ungdomslinjen, en gymnasielinje för skoltrötta och andra som av någon anledning inte passade in i den vanliga skolan. Det kom att bli en viktig period i mitt liv. På KUL träffade jag intressanta och engagerade lärare som jag lärde mig mycket av. Till exempel sa en av dem till mig: Det viktiga är nog inte vad du säger, utan att du ser dom. Där fanns en tillit och tro på människan kryddat med mycket tålamod, och detta föll i god jord hos mig …

… arbetade så en period på ABF som målarkursledare på kvällstid. Oerhört givande, att träffa alla dessa människor som ville måla, och att förhålla mig till deras bilder, vecka efter vecka. Det är den bästa konstskolning jag fått …

… tack vare en av mina goda vänner från KUL kom jag genom en slump att halka in på världens bästa jobb som jag haft sedan 1996, samordnare och tillåtare på Frivilligcentralen Oscar …

… och underverkens tid är inte förbi. Ett barnbarn, Hjalmar,  har kommit till världen och universum fick ett nytt centrum …

Anders

Anders Lundmark