Några ord om mannen bakom verken och om verken

Av Dan Sjögren, februari 2016.

Anders Lundmark och jag framträdde i GP för närmre fem år sedan, på Världens Gång. Vi arbetade på var sin kant i hans ateljé men hade egentligen samma uppdrag: att avbilda den andre. Anders målade och jag skrev. Samtidigt talade vi nästan oavbrutet och jag fick veta en hel del om hur han såg på konst.

Det blev flera sittningar och han gjorde åtskilliga målningar och skisser. På ett porträtt i helfigur sitter jag och skriver. Anteckningsboken vilar i knäet och pennan rafsar på. Jag ser ut som ett rangligt skrivbord.
Bilden visar en man som arbetar med hela kroppen. Det hade undgått mig att hela jag så bokstavligt medverkade i processen.
Så ska det vara med porträtt, de ska berätta något som den avbildade själv inte känner till eller kan se. Bilden bör alltså leda till självrannsakan, som Anders sa vid ett tillfälle. Här blev den där rannsakningen ljus och glad och den tavlan hänger ständigt framme.

Men ett annat av hans porträtt plockar jag då och då ner. Där ser man mitt ansikte rakt framifrån och den personen orkar jag inte möta dagligen. Har jag verkligen så hård hud och så mycket skinn på näsan, tänker jag. Och är min uppsyn verkligen så omild, ja bister? Och själen? Den anar man ju inte. Och i den där munnen: hur kan så mycket av världens elände ha samlats där?
Men så ska det förstås vara, precis som Anders sa. Porträtt som den konterfejade kan betrakta varje dag är ofta målade medhårs, utan riktig blick för den människa som flyttats över till duken.
Det där porträttet påminner mig om att jag måste bli en bättre människa.

Ibland det dryga 30-talet verk som visas i Masthuggskyrkan (7/2-30/3 2016) finns ett större självporträtt.
Får han då syn på något hos sig själv som han inte redan känner till när han granskar det?
Han menar att det är en annan sak när det är betraktaren som också avbildar sig själv. Man kikar liksom i korten då.
Han tror förresten numera inte så mycket på det där att man ska upptäcka något oanat hos sig själv, att man ska hitta meningen med livet inom sig. Den hittar man utanför, i samspel med sina medmänniskor, säger han.

De andra bilderna i den nya utställningen handlar om de stora frågorna, människans roll, det vanskliga livet, en barndom som inte riktigt vill lämna oss, det vi möter och måste förhålla oss till i vardagen och det vi kanske inte möter men borde uppsöka.

Vi bilar utmed Viskan i ett tungt regn när just dessa rader skrivs. Landskapet är svullet av väta, husen flyter inte omkring där ute men frågan är om de kommer att stanna kvar så länge till. Kåkarna ligger inte så tätt men här bor många.
Det finns många naturbilder i Anders måleri också men där är det glesare mellan människorna och naturen verkar mörkare. Det skymmer ofta eller är natt, det blir skuggor och mörker i bilderna.

Men de som rör sig på bilderna i dessa nordliga landskap är inte längre norrlänningar, tror han nu, utan människor av vanligt svenskt skrot och korn. Barnatro heter utställningen därför att enligt Anders så börjar och slutar all tro med barnet. Det är som barn vi börjar tro och när vi blir tillräckligt gamla inser vi att barnen är vårt enda hopp. Temat hänger delvis ihop med Hjalmar, barnbarnet som nu är ett år.
Barnen dominerar också bilderna, även om de ibland gömmer sig, kryper runt i utkanterna, finns på sidoscener eller i tavlornas skrymslen. Där står en unge i ett brandgult regn, där är ett barn i en kvinnas mage och där döljs en pojke till hälften av ett väldigt snår. Det är hans hjärta som hänger i en härva av blodkärl och ådror.
Till slut hittar jag en målning som saknar barn, ett fasligt självporträtt, där konstnärens skalle delvis är ett kranium. Så ser jag ett barn här också; det ligger i det uppspärrade gapet!

För egen del kan jag känna att färgerna är i starkaste laget, att jag får fajtas med dem. Det är ibland mer kolorit än mitt öga kan hantera. Han fläskar på ordentligt. Och han petar inte eller finlirar, utan går raskt farm med pensel och färger.
Sedan kan han förstärka och förändra i omgångar, som när han i en bild lagt på mer svärta i skogen genom att återvända med pensel och färg i omgångar. Och sågen kommer fram då och då under hela processen. Inte många är så hårda mot sina verk som Anders.
Det är ännu fler sådana klyvningar i denna utställning än i hans tidigare. Tavlorna börjar likna byggsatser. Verkens form är han nog rätt ensam om.

Anders Lundmark