… och jag målar mina tvivel, mina undringar, tankar och tveksamheter. Och annat bortom mina fattningsförmågor. Målar rastlösheten och sökandet, oron och otron, med magkänsla och hantverk. Med ständiga revideringar och omformeringar. Jag försöker vara så ärlig som möjligt, och inte göra mig till. Jag påstår inget, jag bara pågår …

… varenda kvadratcentimeter på mina målningar har jag genomlevt. Jag har varit där i varje linje, i varje färgskiftning, i varje formation. Alla ytor har jag beträtt. Jag har bott där i varje hus, levt bakom varje fönster. Jag har känt varje fågels pickande i mitt bröst, känt det naturliga i flygandet. Jag har vandrat genom alla landskap jag målat, suttit vid stränder och tankfullt kastat stenar i vattnet. Jag har suttit i alla båtarna som liksom tiden glider över mörka vatten. Jag har varit i alla vinklar och vrår. Inne i de djupast mörka partierna. Och jag har bländats och räddats av det titanvita när jag sökt mig tillbaka. I ljuset har jag funnit mörkrets mening. Men framför allt har jag levt alla de personer som jag målat, alla barn, varenda liten bifigur, om så bara en silhuett …

… ibland känner jag sådan förtvivlan över mitt måleri och mina målningar. När jag så sitter och betraktar dem kan jag känna det rent fysiska behovet att göra något bortanför penslarna och ytan. En lust att kleta in mig med färger, ritkol, linolja, och lite balsamterpentin för luktens skull. Sedan lägga mig på mina målningar och sova med dem …

… som ett djur bäddade jag med alla målartrasor på golvet i ateljén. Släckte ljuset och kurade ihop mig i högen. Kudden var det enda mänskliga …

Anders Lundmark